Min känsla, mer än fakta, är att sjukvården står inför en dramatisk förändring som till viss del redan drabbat skolan. Kunder som ibland har djup fragmentarisk kunskap som inte lärare eller vårdpersonal har, kvalificerade frågor som är svårt att svara på direkt och saker som de inte kan alls.
Hur möter vi det? Med ignorans? Med att tydligt säga jag är inte intresserad av vad du googlat fram? Eller med skräck beskriver sin egen kompetens i en snabbresumee av livet, för att visa sin trovärdighet som skicklig vårdgivare. Eller kan vi vända det till något bättre?
Jag tror hela vårdapparaten kunde lära av i synnerhet lärare i IT, för deras kunskap ifrågasätts hela tiden. Många elever kan inom vissa områden mycket mer än lärarna. Och det är något många IT-lärare faktiskt drar nytta av och lär av. Att se människor som resurser kräver förstås ett annat förhållningssätt. Att lyssna mer och att läsa det eleven/patienten kommer med.
KRAVEN PÅ specialistvård kommer också att öka.
Efterhand som patienter lär sig om sin sjukdom kommer de också hitta fler behandlingsalternativ, som är bättre, men avsevärt dyrare. Hur gör vi då? Eller nu? För det är runt hörnet NU.
Kraven på en betydligt snabbare vårdkedja… gillar inte ordet “kedja”, det låter som om vården ska gå på snöre, och det funkar med muttrar om man trär dem en efter en, men inte med människor. En sådan kedja är aldrig starkare än den svagaste länken, så när något hakar upp sig… en remiss som fastnar, så stannar hela vårdkedjan upp. En vild gissning: långtidssjuka i vården har ofta fastnat fjättrade i kedjan och fortsätter att vara det.
Utan att veta (och jag vore glad att få det bekräftat från de med erfarenhet i utlandet) tror jag att det blir ganska snabbt ett team bildat från flera dicipliner kring patienter när man söker för en åkomma. Inte som i Sverige där du går till vårdcentralen och sedan skickas till den avdelning han tror är duktigast på detta, sen svar tillbaka, sen ny remiss till en annan avdelning osv… vilket gör att tiden flyger iväg utan att nåt händer.
Jag är ganska säker på att det skulle bli en kraftig samhällsbesparing, mindre lidande, och snabbare tillbaka till arbete. Så trots initialt dyrare kostnader för mer specialister och specialistsjuksköterskor kommer det att löna sig.
kent1958 - när livet förmörkas av sjukdom 