Hmmm… det känns i kroppen, den där skiten de häller i. Mängder av klor? Luktar så när man bastar. Funderar inte på mig egentligen. Oscar och Lena lillebror med familj som också förlorat många och snabbt. Vänner förstås – med olika prövningar… men Lena mest, överlägset mest… så snäll, så omtänksam, så orolig för de nära att det blir vansinnigt irriterande ibland. Hur ska det gå? Hon har en underbar son, ja! Den största glädjen han kan ge mamma är att fullfölja sina planer… ut i världen, ge av sig själv för andras skull, om inte i Dominikanska Republiken så i något annat land där behoven är stora. Men jag vet… ensamheten kryper under skinnet. Outsäglig, outhärdlig i perioder. Hoppet har hon om nåt annat. Nåt bättre. Vänner har hon många. Jag kanske oroar mig i onödan??? Fågelskådning är en ventil! Att hjälpa andra splittrar tankarna. Men ibland ner i oro, inte ångest, en oro och sömnlöshet. Måste gå igenom mina mantran: ords 17:22, Jes 41:10, Jes 33:24, Jes 25:8, Upp 21:3,4
Funderar på Lars Larsson… läkare, fågelskådare som nyligen dog i bukspottkörtelcancer… fanns där ett hopp trots allt? Hos denne svensk som gett svenska namn åt alla världens fåglar. Expert på fåglars släktskap. En sak vet jag han hade inget emot en minnesstund vid Sibyllas jaktstuga i Ottenby! Han liksom jag känner trygghet av kikarens tyngd kring halsen. Att låta sig fångas och fascineras av förändringen i naturen under året, att se dessa flygande skapelser som på något gram fett kan flyga 100tals mil! Helt ekologiskt tillverkat dessutom. Ser fram emot att få fortsätt våra resonemang….